We're like different stars..

Har ni någon gång varit upp över öronen kär i någon som är er raka motsats?
-Jag har!
Eller rättare sagt, jag är. Denna pojke kallar vi för M.

M är allt jag någonsin letat efter i en kille, han har den där retstickehumorn. Han är inte rätt för att kalla mig saker, som kärring, för han vet, att jag vet att han skojar. Han gott gör mig alltid med att prata "romantik" som han så fint säger det. Han är väldigt mysig, han säger alltid vad som är på hans hjärta. han kan alltid säga saker som är så underbart gulliga, som det här sa han häromdagen:

- Älskling ?
- ah?
- Den gången någon kan räkna alla stjärnor på himelen är den gången jag slutar älska dig. Och om någon någonsin lyckas räkna dom, så måste personen åka upp i rymnden med is och försöka skriva jag älskar dig med is i solen.

Han låter underbar ellerhur? Våra problem:

*Vi blir lätt svartsjuka båda två.
*Vi bor ca 30,7 mil från varandra.
*Vi har båda svårt att lita på folk.
*Vi är totalt olika.

Vi är så olika så vi bråkar hela tiden, Just nu för att vara exakt. Men jag älskar han mest av allt på jorden och jag var bara tvungen att skriva det här.

Bebii, jag älskar dig mest i hela vida världen och jag vill att du gör mig en tjänst.
1. blunda
2. säg vad du ser.
3. Mörker ellerhur?
4. Det är mitt liv utan dig..

Nej - jag är inte död - not yet anyway!

Hej på er!

Förlåt för dålig uppdatering, men de som jag skrev i de sista inlägget tog hårt på mig.. så hårt att jag faktiskt sumpade matte nationella! Som tur var fick jag en "ny chans" att visa att jag förtjänar ett G i matte och klarade 43%, jag var 3% från gränsen till ig igen.

Dagarna flyter på segt.. Föresten har jag ju gått ur grundskolan nu och det känns skönt. Nu väntar jag spänt på ett brev från den skolan jag hoppas på! Känner att det är skönt med sommarlov och skönt med förändring.. Men ändå, fyfan vad jag saknar min klass redan. Det har gått en vecka utan dem, och det är sjukt att jag kanske aldrig mer ser hälften av dem i hela mitt liv. En del är det skönt att slippa, en del kommer jag sakna enormt mycket.

Skolavslutningsdagen var otrolig, hela dagen kändes som en slags övning, när vi gick in i kyrkan, när vi satt där längst fram och lyssnade på rektorns tal, elevrådets tal, åttor/niors musik och sång uppträdanden. Allt kändes som en övning. Balen, det kändes bara som vi umgicks och hade roligt, fram till vi sa hejdå. Då förstod jag allvaret. Då skulle jag aldrig mera se hälften av min klass, och det lär ju bli den hälft som jag aldrig ens hann säga hejdå till eftersom de försvunnit därifrån tidigare.

Jag vet att ni inte vet vilken klass jag gått i, men Tack klassen för tiden som varit.

(klassen istället för 9.. eftersom ni inte får veta om det är a, b eller c efterråt!)

Vi hörs snart igen!

"Just hit play and watch my life fall apart"

Hejsan!

Det var ett tag sedan jag skrev, och jag tänkte uppdatera då det hänt massa grejer i mitt liv.

Observera att denna blogg enbart finns för att jag ska dokummentera mina egna åsikter, tankar och känslor för stunden. Alltså jag skriver när jag känner för det - alltså inte för att göra någon annan glad!

Precis som rubriken säger "Just hit play and watch my life fall apart " så känns det nu - exakt nu..

Jag har / eller hade, en kompis, som jag inte nämner namnet på, men vi kallar honom för O

Den här killen, O , han fanns alltid där, han berättade hur fin han tyckte jag var. När han sa:
-Jag tycker om dig.
Då svarade jag alltid, "jag tycker om dig också", men han kände på sig att något inte stämde, alltså, att jag pratade med flera killar och sådär. Ja, de klart jag gjorde det, liksom jag har mer killvänner än tjejer och jag smsar oftast med killar. Liksom.. jag kommer bättre överrens med dem. Då började han skälla ut mig, och sa emot och fråga mig varför jag gjorde så, eftersom han trodde jag var "mer än vän" med hälften av dem. - Så var det naturligtvis INTE. Men inte lyssnade han på mig inte..

O började prata med min vän och fick även henne på fall. Under denna tid bråkade jag och O riktigt mycket, och han var tillslut så dum, så att han sa till min vän, vad jag sagt om henne och det här betyder ju att han försökte få oss två att börja bråka också. Jag vet, en riktig vän säger inte saker om sina vänner, men detta råkade bara trilla ur min mun, eller snarare trilla ut på mitt tangentbord. Jag kände mig hemsk, hur kunde jag göra så mot min vän? Mot en av mina bästa vänner...

Han, O, lyckades dock inte splittra på oss, och vi blev bara närmare vänner då vi båda blivit grymt rädda att förlora den andre. Jag älskar henne, och det kommer jag alltid göra. Oavsett vad. Men han, han berättade så sent som igår att han har flickvän, sedan två år tillbaka. Och ändå satt han och skrev "jag vill ha dig" till både mig och min vän.

Både jag och min vän blev såklart ledsna, och båda två brast i gråt. Att han sedan kallat mig för player när jag bara smsat med andra, det är sjukt. Om någon av oss är player, så är det väl ändå han, då han haft tjej HELA TIDEN?!

Problemet är, detta är den tredje gången en sådan sak händer mig I ÅR.
Jag orkar inte....

- Den "perfekta" dottern

Nu kommer ett sånt där långt avreagerignsinlägg.

När jag var liten, då levde jag i någon slags atmosvär, där allt var underbart, precis som de flesta ungar gör, en viss tid. Men det kommer en tid, ett ställe i livet då man inser att livet inte är så perfekt som man önskat. Man kan inte alltid få allt man vill ha - och definitivt inte exakt när man vill det. Man måste kämpa för det. Men det finns också en gräns senare i livet igen, då allt är underbart igen.. Det är där, precis när man blivit kär eller när man faktiskt blivit så gammal så man inte bryr sig om dagens problem längre.

Förr i tiden då fick inte flickor säga vad de ville - när de ville det. Flickor är fina, de ska tiga och vara artiga, inte uttrycka sig hastigt eller om det inte fått ordet. Jag tycker det är orättvist, att kvinnor blir sämre behandlade i dagens samhälle också. Jag förstår inte varför kvinnor ibland får sämre lön än män för exakt samma arbete.

Rubriken hör ju inte riktigt ihop med ovanstående, right?
Men här kommer det också:

Jag har, sedan barnsben, försökt vara perfekt i min pappas ögon, i min mammas också, men mest i min pappas. Jag har alltid varit en pappas flicka. När jag var liten gick jag upp tidigt, redan vid 4 på morgonen och satt där, och väntade, jag tittade på barnprogram ända till jag hörde en nyckel i låset, då var det min pappa som steg in genom dörren efter jobbet. Jag kan se "bilder" i mitt huvud ännu, hur jag hoppade upp i hans knä, på samma sätt varje morgon och han snurrade ett varv och frågar
- Vad gör du vaken nu flicka lilla?
Jag minns hur jag svarade, "Jag väntade på dig" och sedan tog han med mig upp och jag somnade tryggt i hans famn någon minut senare och sov tills jag skulle till dagis.

Tiden gick och jag blev äldre.. mina problem som är än i dag började dyka upp. Jag var inte längre pappas flicka. Sist jag sa till honom att jag älskar honom var när jag var 9 år gammal. Jag har inte sagt det en enda gång rakt ut sedan dess. Eftersom jag inte kan det. Om jag fick välja skulle jag mycket hellre skrika "jag hatar dig!" än att säga jag älskar dig. Eftersom, jag älskar honom inte. Jag har tappat all respekt för min pappa, på grund av hans alkoholproblem. Han äcklar mig och det känns som att vilken sekund som helst så får jag en smäll. Så ska det inte kännas när man tänker på sin pappa - eller hur?

Jag försöker vara bra, jag försöker få beröm. Men min pappa bryr sig inte längre.

För någon vecka sedan så ringde min mamma till mig när jag var hos en vän och hon öppnade ett brev som kommit från en av skolorna jag sökt. Där stod det att jag förmodligen kommer komma in. Vilket min mamma tyckte var jättebra, och jag tyckte det var en enorm lättnad. Men min pappa, när jag visade honom sa han bara "vad är det där?" då förklarade jag vad det var och allt jag fick till svar var ett enkelt "okej." - snacka om att min glädje sänktes från 110 till 0 på bara en sekund.

Nu funderar jag på att sluta försöka vara så "perfekt" eller ens vara någon i min pappas ögon, för vad jag än gör, så blir det tydligen, enligt honom, bara fel.

"Du är bäst"

Jag hatar att klandra ner på mina bästa vänner, de gör jag verkligen. Men jag är ju trotts allt "anonym" här, så vem vet egentligen exakt vem min bästa vän är?

Iallafall så har jag har två tjejer som är mina bästa vänner. Vi kan kalla dem för A och B. Båda två har dyslexi vilket innebär att de har läs - och skrivsvårigheter.
A - hon är den som alltid ska argumentera och alltid ha rätt. Hon blir lätt frustrerad och hon får alltid allt beröm.
B - hon är den "barnsligaste" hon skojar oftast. Hon är alltid glad och ska alltid överrösta den som pratar.

Jag får alltid höra "Du är bäst" "Du kan ju det här nu!" men inget av de sägs till mig. Jag låter självisk nu, men det är alltid A som får höra de, hon får alltid beröm. Hon blir mallig och det är jobbigt, speciellt när hon får MVG medan jag får VG, eller till och med G. Jag känner mig värdelös.. för jag blir glad bara jag klarar G liksom, då slipper jag plugga mera på just det och göra om det. Men när jag får höra allt beröm hon får, gång på gång, ibland.. flera dagar senare. Det är jobbigt.

Jag älskar dem, men ibland blir det alldeles för mycket.

Jag vet, att någon där ute tycker samma sak som mig i det här.
- Eller hur?

"Kan du inte visa hela dig"

"Kan du inte stå upp och visa hela dig?"
Det får jag ofta höra när jag har webbkameran på för en kille. Får ni det? Eller ni kanske får höra, "visa magen" "visa rumpan" "visa brösten" och killar kanske till och med får höra "visa kuken" etc.

Jag personligen tycker att det är så jävla irriterande. Jag är en människa precis som alla andra. Jag har två ben, två armar en mage, en rumpa, två bröst.. ja vad är skillnaden på mig, varför ska jag ställa mig upp och visa mig för.. det räcker väl med ansiktet, då resten av kroppen förmodligen ser ut som vilken tjej som helst, kanske lite mulligare, kanske lite smalare, beroende på vilken person du jämför med!

Jag tycker det är förnedrande att höra den meningen, eftersom den oftast har massor av följdfrågor, som "Visa bhn" "visa trosorna".. Jag är inget sexobjekt. Vill du se en tjejs trosor eller bh, skaffa då en tjej i verkligheten. Då har du till och med chansen att röra hennes bh eller trosor.

Att människor dessutom är så korkade att de ställer upp på att visa UTAN bh eller trosor eller kalsonger eller vad det nu är. Det är de dummaste jag vet. Varför utsätta er själva för att bli sedd som ett sexobjekt? Varför utsätta er själva för att bli kallade saker, saker som inte är snälla.

Jag är 16 år. Det är väl meningen att man ska undersöka och utforska då. Men bara för att jag är 16 betyder det inte att jag visar mig själv i bh eller trosor för någon främling via internet. Jag har väl försjutton lite självrespekt. Ursäkta om jag verkar sur eller arg. Men jag är verkligen irriterad på denna fråga nu, för redan idag så har "bara" 5 personer frågat samma fråga - den här frågan som jag nu argumenterar emot.

För guds skull flickor och pojkar, visa att ni har självrespekt och gör ej detta i webbkamera för andra. Visa att du inte är som alla andra. För när personen fått se vad den vill se, tror du då den stannar kvar?

Kommentera, följ & sprid bloggen..
Tack!

Det här med signaler

Tjejer: Hur bra uppfattar ni killars signaler?
Killar: Hur bra uppfattar ni tjejers signaler?
Tänk efter..

Jag måste helt ärligt säga, att vissa killar är lättlästa på sättet att bete sig, medan andra verkligen är svåra. Vissa kan säga en sak, och mena en annan, göra en sak, och mena en helt annan. För den killen kan handhållning betyda exakt ingenting, medan det betyder allt för en tjej.

Jag tänkte på detta idag när jag umgicks med mina vänner och min bästa väns kille. Hon och han har det inte lätt. De har varit tillsammans i två månader och de är båda väldigt blyga vilket gör att de inte kommit så långt i sitt förhållande, men jag tycker det är gulligt. Eftersom ett förhållande handlar om mer än bara sex. Jag tycker att det är gulligt att han inte pressar henne eller tvärt om. De tar det som de kommer.

Anyway, min sak jag ville få fram är att vissa är så himla svårtydda. Jag stör mig enormt på detta och jag är inte den ända antar jag, jag menar, vem vill inte veta vad någon som man är intresserad av tycker? Alla sänder ut olika signaler och alla sänder ut dem olika bra. Jag önskar bara att alla kunde säga de dem vill säga, mycket enklare, vare sig det är med tal eller rörelser!

Därför mitt råd är, säg alltid vad du tycker om någon frågar, det blir så himla mycket lättare. Och lek aldrig med någons känslor. Det gör ont..

/Anonym